Military chic?
Åsa Linderborg -som för övrigt skrivit den utomordentligt välskrivna boken Mig äger ingen- Skriver en krönika i aftonbladet om 1.Rekrytering av soldater 2.Krigshetsande dokumentär 3. Medias nykoloniala projekt.Jag pratar högt för mig själv i säkert en halvtimme och:
1.Det Åsa lyfter fram i första delen av krönikan, konceptet: " hej! jag är tjugoårig man, arbetslös och utan planer på utbildning what to
do?-jag vet! jag söker till soldat" är något vi diskuterat en del bland kadetterna på officersutbildningen. När vi började vår utbildning fanns trots allt värnplikten kvar, men det vi möter nu efter examen är anställda soldater. -Vilka är de anställda soldaterna? Ett gäng militärt överintresserade personer? altruister som vill förändra världen? 50/50 killar och tjejer? vilken samhällsgrupp kommer de ifrån? - vilka krav på vårt ledarskap innebär detta?
Argumenten för avskaffande av värnplikten byggde mycket på engagemang, jämlikhet och frivillighet, men om det fria valet står mellan Affet (Afghanistan i soldatmun) och arbetslöshet - är det verkligen den engagerade frivillige soldaten vi anställt då?
Hmmm...värt en funderare.
Resten av krönikan tycker jag faktiskt är mindre relevant och argumentationen onyanserad.
2. Krig för fred, krigshetsande? Det kanske den är, vi får se.
Hoppas inte det, som en militär föreläsare en gång sammanfattade det: "om vi gjort vårt jobb- skall vi inte behöva användas. Då har vi skapat säkerhet utan att nyttja vårt våldsmonopol".
Jag är ju inte en tjugoårig man och ganska "svårhetsad", det ska bli intressant att se dokumentärserien (som börjar ikväll 21.00).
3. Och att PLAZA bidrar till nykoloniala projekt är väl ändå att överdriva.
En sida om militärinspirerade vintagejackor (ja, klart man har med sig lite modetidningar till Belgien) där de lyfter fram monokrom kammooutfit som ett "big no-no" stilbrott där de pratar om att man inte vill se ut som den vilsne våldsverkaren är väl knappast en uppmuntran till värvning. Tvärtom?
Såklart har den mediala uppföljningen betydelse, och jag ser en brist i uppföljning där man belyser både människorna bakom operationen och deras åsikter, och kritiskt granskar vår verksamhet. Om du hela tiden som militär får försvara dig (trots att det alltid är ett politiskt beslut att skicka försvarsmakten vart svenska försvarsmakten än åker), uppstår onödiga dikotomier som leder till den ena eller andra sidans okritiska förhållningssätt till sin egna ståndpunkt.
Värnpliktsnytt i sin gamla utformning var ju inte aktuell att behålla...men en mognare, vuxnare version för de nya soldaterna och unga officerarna skulle inte skada.
Vi vill också få nya perspektiv men Åsas krönika kommer aldrig nå fram, den är lite "too much".
