Nu har Sade-veckan börjat. Läste en så passionerad recension att jag inte kunde hålla mig och nu är jag fast. Hah så kan det gå.
Sitter här och känner mig optimistisk. Hmm, det är rätt skönt. Första veckorna jag läste om kvinnoresolutionerna och framförallt läste resolutionerna, var det lätt att känna att det gick så trögt fram.
Särskilt när man läser den senast tillkomna -UNSCR 1889, och "frustrationen" nästan lyser igenom textraderna...med vädjan till nationerna att "kom igen då, ni har ju gått med på det här kan ni inte bara följa resolutionen nu va?" "kom igen nu, säg åt er försvarsmakt att sluta våldta som taktik i konfliktomården".
Men när jag tar ett steg tillbaka, som jag gör nu när jag sitter och skriver, och lägger märke till allt som faktiskt avancerat, så blir jag optimistisk. Bara sedan 2008 då de efterföljande kvinnoresolutionerna började komma till, har bla EU tagit starkare ställningstagande för implementering av resolutionen, National Action Plans har börjat utformas (efter svensk lobbying i frågan) och genderintegrering i säkerhetsanalysen, träning och planering börjar krävas inför militära operationer.
Bara att titta på mandaten inför olika militära operationer är fascinerande. Artemis(2003), som jag bland annat skriver om, nämner inte ens UNSCR 1325 i mandatet; medan senaste EU operationen i Somalia(2010-) tydligt har det inskrivet längst upp i dokumentet.
Sen är jag ju inte naiv och tror att bara för att det står skrivet i ett policydokument så är det implementerat i praktiken...men, många bäckar små... Eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar